Jag måste få säga en sak.
Att jag är ledsen för att jag knappt aldrig hör av mig till någon.
Att jag bara ligger här i min säng och stirrar utan att förmå mig att ringa mina allra
närmaste vänner. Att jag bara ligger och tittar på telefonen och hoppas på att någon ska ringa mig. Och jag hoppas att jag någon gång ska kunna förklara varför jag gör så här. Varför jag hela tiden bara förstör. Att jag ska kunna sätta ord på hur jag mår, vad det är som händer med mig.
Men under tiden som jag lär mig att bli social igen, att må bra igen, så hoppas jag att dom få vänner som jag har kommer finnas kvar där. Jag är så ledsen för att jag är så himla komplicerad. Förlåt.

Och Filip, tack för att du finns där. Att du orkar lyssna på mitt gnäll, att du står ut med mig. Utan dig hade jag varit en skugga nu.